Dryck
Nu visas arkiv för kategorin Dryck.
Stekt ankbröst är verkligen en favorit hos oss. När vi förra helgen hade besök av svåger med familj så bjöd vi på stekt anbröst med potatismos och en chokladig rödvinsås. Det blev riktigt riktigt bra.
Snitta försiktigt rutmönster på ankbröstens fettsida. Stek dem med fettsidan nedåt i het panna någon minut. Ställ sedan in dem i ugnen på 150°C (med fettet uppåt) och stek tills önskad temperatur (tror vi brukar ta ut dem vid 65°C). Efterstek gärna fettsidan nedåt i het panna för att knapra till fettet lite.
Chokladig rödvinssås:
- 2 små lökar
- 4 vitlöksklyftor
- 1 liten bit rotselleri
- 2 msk muskovado
- 4 dl rött vin
- 1 dl portvin
- 3 dl potatisvatten
- Sky ifrån stekningen
- ½dl hackad mörk choklad
- Hacka lök och vitlök och fräs på.
- Dela rotsellerin i mindre bitar låt dem dela grytan med löken och vitlöken.
- Håll på vin och portvin och muskovado.
- Låt kokaihop en bra stund
- Späd med potatisvatten
- Sila såsen
- Tillsätt sky ifrån stekningen av ankbrösten och smaka av med den hackade chokladen.
Såsen blir väldigt chokladig men passar fantastiskt bra till ankan.
Till ankan drack vi en flaska Irony 2007, en Pinot Noir ifrån Russian river valley i Kalifornien, som var en riktigt bra matchning. Ett riktigt gott vin förövrigt som kommer att inhandlas och drickas fler gånger.
Taggar: ankbröst, choklad, Irony, Pinot Noir, Rödvinssås, Russian River
Härligt det är fredag igen!
Denna fredag har vi en god bit Comté som väntar på oss men förra fredagen smaskade vi i oss en bit Tomme de Chèvre. Förra våren gjorde jag ett blogginlägg om en annan Tomme de Chèvre. De två må ha samma namn men de delar inte mycket mer. I butiken kunde man tyvärr inte svara på ursprunget för denna ost (eller rättare sagt så ville de nog inte ta sig tid till detta tyvärr).
Hursom helst så var denna variant inte bara en ovanligt vacker ost (för det var den verkligen) den var också en halvfast ost med krämig och rik smak. Kraftig och fyllig men ändå mjuk smak om man nu kan säga så. Jag kunde inte känna mycket av get i den. Den påminde mig faktiskt om en bondost som fick agera fredagsost i somras men om man skulle jämföra bredvid varandra skulle skillnaden säkert vara stor. Kanske är det den krämiga fylligheten som är lika. Torkade fikon gjorde sig utmärkt till denna ost.
Till osten dracks ett glas Chablis Saint Martin 2008. Det var gott till men ännu bättre kunde det kanske varit med ett kraftiga och något torrare vin till.
Taggar: Chablis, fransk ost, getost, Tomme de Chèvre
Reblochon är en ost med lång historia. Den sägs härstamma ifrån 1300-talet så man kan ju verkligen inte anklaga den för att vara ett nypåhitt. Osten produceras i Savoie nuförtiden men det sägs att den gjordes även i italienska alperna en gång i tiden.
Reblochon tillhör ostarna som kan bidra med starka odörer i kylen. Det är en lätt pressad ost gjord på den extra feta komjölken ifrån slutet av mjölkningen (åtminstone var det så ursprungligen).
Själv tycker jag att just Reblochon är en ost som blir förmycket om den är övermogen men denna gång var den perfekt, krämig och subtil i smaken. Smaken är smörig men ändå smakrik med lite stalliga toner.
Till osten drack vi en Gobelsburg Grüner Veltiner 2008. Ett frisk, kryddigt (toner av ingefära kan kännas om man anstränger sig) och aningen fruktigt vin som passade utmärkt till reblochon men som även gör sig bra till getost (provade till en getbrie och en lagrad holländsk hård getost) och ett riktigt bra sällskap till sushi.
En Chablis eller ej ekad Chardonnay borde vara ett bra alternativ som vin.
Taggar: fransk ost, Grüner Veltliner, Ost, pressad ost, Reblochon, vitmögel ost
Hösten och vintern är rödvinets tid. För visst längtar man lite mer efter rödvin en kulen höstkväll än mitt i sommaren?
Nåja nu drack vi rödvin i somras ockås och en av höjdpunkterna får väl sägas vara denna zinfandel ifrån A.Rafanelli winery i Dry Creek valley.
Min svåger hade fått tag i två flaskor av A.Rafanelli Zinfandel Dry Creek ifrån 2007 som han så snällt släpade med sig ifrån över atlanten i somras.
Vinet kan väl närmast beskrivas som en kraftig Zinfandel med kryddighet och mycket smak av körsbär och viol. Helt klart en riktig höjdar zinfandel.
Till vinet bjöd min pappa på en enastående lammfilé ( för övrigt den möraste filén vi smakat) med gräddsås, sparrispotatis och broccoli. En synnerligen bra kombination.
Taggar: 2007, A.Rafanelli, Dry Creek Valley, lammfilé, rödvin, Zinfandel
Pont l’Évêque är min absoluta favoritost. Visst finns det ostar som smakmässigt kan mäta sig med Pont l’évêque men det är något mer med Pont l’évêque. Vi har en lång historia ihop, osten följde oftast med i kylväskan hem ifrån bilresorna till Frankrike när vi var små och redan då var det en favorit.
Pont l’Évêque är en relativt smakrik kittost av komjölk ifrån normandie i frankrike. Osten har sägs ha anor ifrån medeltiden, fast då hette den Angelot.
Osten luktar härligt stall (gör inte alla riktigt goda ostar det?) och är mjuk men ändå fast om ni förstår vad jag menar. Det är alltid svårt att beskriva smaken på en ostmen förmig är detta en ost med mycket kittostsmak (kanske för att detta är sinnebilden för kittost för mig) med viss syra och aningen fruktighet. Skalet är ganska tjockt men inte hårt och har en aning beska som jag tycker balanserar osten perfekt.
Vi åt osten som den var med ett glas med Merlot, närmare bestämt en Screw Kappa Napa (98011 ) som passade alldeles förträffligt (klart över förväntan) till. Screw kappa napa imponerade annars inte speciellt på oss men till osten var det som sagt riktigt bra.
Taggar: fransk ost, kittost, Ost, pont l'eveque, Screw kappa napa
Härom kvällen skulle vi lyxa till det och öppna en god fransk cider som sällskap till en camembert. Normalt tycker jag att fransk cider är fantastiskt men denna gång blev vi verkligen besvikna.
Jag hade köpt en för oss ny cider (tror att den är relativt ny på systemet också) Ecusson grand cidre och ville gärna prova den. Cidern var tunn ointressant med en läskig metallisk bismak. Verkligen inget vi kommer att dricka igen.
När vi ändå pratar om dålig fransk cider så vill jag också nämna Sidre Brut och Sidre Brut Tendre ifrån Eric bordelet. Sidre Brut provade jag senast idag och jag lät den förstöra en räksoppa för mig. Detta är en förhållandevis stark cider men blaskig med en otäck bismak. Vi hällde faktiskt ut två flaskor (var tvungen att öppna den andra för att se om det var något fel på den första). Lillasyster Sidre Brut Tendre vill jag minnas var något bättre men inte värd att köpa.
Efter dessa två missar måste jag erkänna att jag känner mig lite bränd. Nästa vecka går jag och beställer en låda av favoriten Cidre Bouché Fermier.
För tips om annan god fransk cider se Fransk cider.
Le Rêve är en Blanc de Blanc ifrån Domaine Carneros i Napa Valley i Kalifornien. Det välrenommerade champagnehuset Taittinger är delägare i Domaine Carneros som också är ett av de få vinhusen i Kalifornien som tar fram mousserande vin enligt samma metod som champagne.
Har ni vägarna förbi Napa Valley någon gång så kan jag varmt rekommendera ett besök på Domaine carneros. Inte bara för dess goda viner utan även för det vackra slottet och dess omgivningar. Slottet är inspirerat av Taittingers egna Château de la Marquetterie i Champagne och är rätt maffigt.
Champagne är champagne och kan bara produceras i just champagne men Le Rêve är verkligen som en champagne med kalifornisk touch. Kanske lite mera insmickrande än vissa champagnesorter och den har inte riktigt samma fyllighet som många champagner har men smaken är rik och brödig med en aning päron i aromen. När jag drack de sista glaset så slogs jag av den tydliga doften av muskovado som inte alls känns i smaken. Ett fantastiskt gott mousserande vin!
Vi drack detta vin till bl.a. hummer med tryffelsmör. Vilket naturligtvis var riktigt gott!
Taggar: Blanc de Blanc, champagne, domaine carneros, Kalifornien, Le Rêve, napa valley
Förra veckan drack vi en cider som helt klart har den snyggaste flaskan hittills (ibland ciderflaskor). Kanske är det att den ser så väldigt seriös ut som den fått ligga orörd i källaren i några månader.
Det speciella med Cidre Dupont Reserve (förutom dess vackra flaska) är att den har lagrats 6 månader på Calvadosfat. Detta märks också på smaken. Här kan man känna sötma ifrån calvados men även lite vaniljtoner. En helt annan karaktär än våran favoritcider Cidre Buché Fermier men ändå väldigt angenäm.
Vi drack cidern till Stekt kummel med tomathollandaise och till den svenska vitmögelosten Per-Åke. Båda kombinationerna var riktigt lyckade.
Det sista halva glaset inmundigades framför kakelugnen. Cidre Dupont Reserve passar nog perfekt som aperetif, sprudlande med viss sötma och en angenäm fruktig karraktär.
Taggar: Cidre, Cidre dupont reserve, fransk cider
Fredag och dags för veckans höjdpunkt fredagsosten =). Ikväll ska vi njuta av den lokala osten Evert men det här inlägget handlar om några ostar vi åt i augusti.
Vi köpte tre italienska hårda ostar i ostbutiken i Mölndal i slutet av semestern (vilket är ett tag sedan vid det här laget):
- Monte Veronese Vecchio (en favorit i repris)
- Pasubio (möjligen Tisato)
- Pecorino di Fossa
Alla tre ostarna avnjöts först försig och sedan i samlad trupp tillsammans med en Tommasi Amarone.
Pasubio och Monte Veronese Vecchio
Pasubio som även såldes under namnet Tisato är en parmesanliknande ost som kommer ifrån Trentino i italien. Lite mjukare och sprödare än parmesan och möjligen lite sötare. Smaken hade lite av den knäckighet som jag finner så tilltalande hos Monte Veronese Vecchio och därför kändes det extra spännande att prova dem tillsammans.
Monte Veronesen känns dock aningen mer komplex i smaken och har lite mer toner av rostat kaffe.
Tommasi Amarone
När man har med italienska hårdostar att göra så känns det naturligt att dricka Amarone till.
Efter att ha blivit besvikna på Masi Amarone som vi tidigare tyckt varit så god så bestämde vi oss för att köpa en halvflaska Tommasi Amarone.
Detta vin är nästan svart i färgen och väldigt fylligt med smak av mörka bär (och viol om man frågar min man). Ett mycket gott vin som gjorde sig bra till Monte Veronese Vecchio och Pasubio. Pecorino di Fossa var tyvärr aningen för smakrik för vinet.
Till Pasubio provade vi även att dricka en Nils Oscar God Lager som faktiskt passade alldeles utmärkt till. Kanske skulle öl ha varit en bättre dryck även till Pecorinon.
Taggar: Fredagsost, hårdost, italienska ostar, monte veronese vecchio, pasubio, Pecorino di Fossa, Tommasi Amarone
Min käre make ville gärna göra ett litet gästinlägg om Nils Oscar Saison så jag lämnade helt sonika över tangentbordet till honom och ja så här blev det:
Ett bryggeri som hittills inte har gjort oss besvikna är Nils Oscar. Med Saison har de spänt bågen utöver det vanliga och gjort en Ale med både korn- och vetemalt, smaksatt med bland annat vitpeppar och timjan.
När man häller upp den i glaset märker men att den inte är riktigt kristallklar, utan lite grumlig; detta förmodligen för att den är ofiltrerad. Färgen är ganska mörkt bärnstensfärgad. Doften påminner till viss del om veteöl, men med en pikant kryddton ifrån timjan. Smaken är både frisk och fyllig med viss sötma och med eftersmak som varar anmärkningsvärt länge och som byter karaktär flera gånger för varje klunk.
Vi drack ölen i ensamt majestät, utan tillbehör. En anmärkningsvärd upplevelse. Hoppas att de brygger fler snart, för av de 4200 som brygdes härförleden återstår nu bara ett ensiffrigt antal på systembolaget.
Taggar: Ale, Nils oscar Saison, Öl
Chateau Souverain kommer ifrån Alexander Valley i Kalifornien. Vi inhandlade flaskan under ett besök i Healdsburg våren -06 och den bär därav med sig en hel del goda minnen också.
Det första som slår mig när jag smakar på vinet är en tydlig smak av Kalifornien. Nu är jag ingen vinkännare och har egentligen inte några belägg för att det skulle ligga något i detta. Kanske är det minnet av resan eller kanske är det så att druvorna har en speciell karaktär.
Vinet är fruktigt med toner av sultanrussin och blåbär, fylligt som portvin men inte lika alkoholstarkt och heller inte lika sött. Ett riktigt gott vin som jag önskar att vi hade några flaskor till av.
Vinet drack vi till Bredsjöblå och bitar av Amadei och A-mano choklad. Lysande till båda faktiskt.
Taggar: Alexander Valley, californien, Chateau Souverain, portvin, rödvin, Syrah Port
-
Ayala Zero Dosage är samma som deras standardchampagne, med skillnaden att man inte tillsatt någon dosage (lite vin och lite socker) efter den första jäsningen. Resultatet blir ett knastertorrt vin där druvorna verkligen får bekänna färg, när man inte kan maskera med dosagen. Vinet har toner av gröna äpplen, en bra brödighet och lång, frisk eftersmak.
Om man bara skall ha en Champagne hemma är det kanske inte den här, eftersom den gör sig bäst tillsammans med mat, men om man vill ha en handfull olika Champagner hemma kan detta mycket väl vara en av dem.
Vi drack denna champagne till pilgrimsmusslor och kittosten
Langres vilket passade utmärkt. Möjligen tappade champagnen lite på mötet med osten men inte så att det störde.
Taggar: Ayala, champagne, Langres, Pilgrimsmusslor, zero dosage
I fredags började jag min semester med åska och dunder. Dagen till är öppnade vi en flaska champagne för att fira (semestern och inte åskovädret). Valet blev en Leclerc Briant Divine 1996, en av de kitchigaste flaskorna i vinkällaren.
Om jag inte hade vetat att det var en champagne så hade jag nog gissat att det var någon ”enklare” bubbla. Jag tyckte den saknade något av den fylliga eftersmaken som de flesta champagner har. Smaken var annars väldigt äpplig, inte speciellt brödig och min man tyckte sig ana lite limetoner (vilket gick mig spårlöst förbi). Tyvärr lite av en besvikelse då vi hade ganska stora förväntningar, men den tjänade väl sitt syfte att fira semesterns början.
Till champagnen åt vi grillade pilgrimsmusslor och sedan grillad röding i foliepaket.
Taggar: 1996, champagne, Divine, Leclerce Briant
Varma sommarkvällar kan det verkligen passa med ett kallt glas med vitt vin. Mina föräldrar bjöd på Redwood Creek California Chardonnay förra veckan.
Vinet dracks härligt svalt i sällskap av god ost ifrån Vilhemsdals gårdmejeri på Österlen. Det hela avnjöts med utsikt över solnedgången bortom Laholmsbukten. Det var inte bara väldigt mysigt och trevligt utan gott också.
Redwood Creek Chardonnay är ett fruktigt friskt och torrt vin med en del fatkaraktär. Det var svalkande gott och passade överraskande bra till Tant Elsa.
Taggar: california, Chardonnay, Redwood Creek
Vinet Domaine Pouderoux Grande Reserva ifrån distriktet Moury är en riktig höjdare till bl.a chokladmousse. Vinet är relativt kryddigt med tydliga toner av körsbär och plommon. Det påminner en del om Castaño Dulce Monastrell, se systembolagets sida, men lite strävare och inte riktigt lika sött.
Härom kvällen lyxade vi till det med ett litet glas av ovannämnda dryck och två sorters choklad, Amano Ocumare och AMEDEI Tuscany.
Amano Ocumare har legat i skafferiet och frestat sedan vi provade deras fantastiska Amano Madagascar. Tyvärr levde inte Ocumare upp till våra höga förväntningar. Smaken var inte av alls lika hänförande och delikat. Där Madagascar var fruktig hade Ocumare nästan lite röksmak. Till denna choklad matchade vinet inte heller lika bra som till AMEDEI Tuscany.
Amadei Tuscany var en god choklad som växte med vinet. Kombinationen var en väldigt fyllig och lång smak med en känsla av chokladkola. Riktigt gott!
Taggar: Amano Ocumare, Amedei Tuscany, choklad, Domain Pouderoux Grande Reserve
